De har koordinerat arbetet med ett internationellt konsensusyttrande där 70 forskare från 23 länder problematiserar hur anknytningsteorin används i juridiska sammanhang rörande barn och vårdnadshavare.

Vuxenhand-barnhand - anknytning


”Barnets bästa” är principen som ska vägleda beslut om barn, till exempel vem som ska få vårdnaden vid skilsmässa eller om barnet ska placeras i familjehem vid oro kring bristande omsorg. Det skapar ett behov att luta sig mot teorier och metoder om föräldraskap och barns utveckling för att avgöra vad barnets bästa är.

Anknytningsteori fokuserar på de starka emotionella band som barn utvecklar till sina omvårdnadspersoner för att få skydd och stöd. Anknytningsteori används ofta i bedömningar av barnets bästa, men anknytningsforskare ser ett behov av att reda ut missförstånd och nyansera hur teorin kan tillämpas.

– Ytterst sett kan missuppfattningarna leda till att man placerar barn på felaktiga grunder. Det blir rättsosäkert och barnet riskerar att förlora viktiga anknytningspersoner, säger Tommie Forslund, forskare vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
 

Missförstånd om anknytning

I konsensusyttrandet ”Attachment Goes to Court: Child Protection and Custody Issues” beskriver forskarna problem i tillämpning av anknytningsteori, och ger rekommendationer för hur teorin kan användas.

Ett av problemen är enligt forskarna missförstånd kring hur forskning på gruppnivå kan överföras till enskilda barn. Forskning på gruppnivå visar ett visst samband mellan omvårdares lyhördhet och barns anknytningstrygghet, som i sin tur till viss del relateras till social och känslomässig utveckling. Men samband på gruppnivå behöver inte betyda att detsamma gäller för enskilda individer. Till exempel antas det ibland att en otrygg anknytning kommer att leda till problem för barn eller att det finns allvarliga brister hos deras föräldrar.

– Omkring 40 procent av alla barn och vuxna har en otrygg anknytning, men för de allra flesta går det bra ändå, säger Tommie Forslund.
 

Svårt att bedöma anknytning

Ett annat problem är enligt forskarna att det görs bristfälliga försök att bedöma anknytning hos enskilda barn, trots att det inte finns några tillräckligt säkra metoder. Barn riskerar att kodas som otryggt anknutna fast de egentligen inte är det.

– Anknytningsinstrument kan inte användas som en magisk spegel för hur barn blivit bemötta av sina föräldrar, eller för hur de kommer att utvecklas. Att bedöma individuella barns anknytning är väldigt svårt, kräver mycket utbildning och bör inte enskilt ligga till grund för myndigheters omsorgsbeslut. Om en bedömning tyder på otrygg anknytning bör det främst användas för att rikta stödjande insatser till familjen, säger han.
 

Principer som vägledning för beslut

Forskarna formulerar tre fundamentala principer för anknytningsteorin, som yrkesverksamma kan utgå ifrån för att kunna ta beslut på vetenskaplig grund:

  1. Barn behöver kontinuerlig kontakt med specifika, bekanta omvårdnadspersoner.
  2. Barn behöver ”tillräckligt god” omsorg, som inte ska förväxlas med ”optimal omsorg”.
  3. Det finns fördelar med att ett barn har ett nätverk av anknytningspersoner, snarare än ett ensidigt fokus på en ”psykologisk förälder”.

– I många fall är det bättre att ett barn får vara kvar i en familj som kan stödjas till att vara ”tillräckligt bra” än att placera barnet i familjevård i förhoppning om det absolut bästa. Barn har starka band till sina omvårdspersoner, även om anknytningen är otrygg. Att placeras om kan bli ett trauma, som dessutom riskerar att upprepas eftersom placeringar ofta är instabila, säger Tommie Forslund.

Forskarna hoppas på reaktioner från yrkesverksamma och en fortsatt diskussion mot gemensamma mål.

– Under lång tid har vi anknytningsforskare missat viktiga frågor som yrkesverksamma har. Jag skulle gärna se mer tillämpad forskning i samarbete, säger Tommie Forslund.
 

Om konsensusyttrandet

Attachment Goes to Court: Child Protection and Custody Issues” är publicerad online i den vetenskapliga tidskriften “Attachment & Human Development”.

Artikeln är ett konsensusyttrande och därmed inte ny forskning, utan en sammanfattning av befintlig forskning och en beskrivning av hur författarna anser att den bör tillämpas.
 

Läs mer om Tommie Forslund

Läs mer om Pehr Granqvist

Källa: www.su.se