I laboratoriet på SUBIC, Stockholm University Brain Imaging Center, möter vi Johan Lundström som är föreståndare för verksamheten i de nyöppnade lokalerna. Verksamheten har varit igång i knappt ett år, SUBIC invigdes med stort medieuppbåd i slutet på 2019. Men redan ett par månader efter invigningen så slog coronapandemin till och plötsligt stannade nästan all verksamhet upp.

– Den forskning som bedrivs på SUBIC går ut på att vi interagerar och har mänsklig kontakt. Pandemin gör det därför omöjligt för oss att arbeta som vanligt. I mars gick kurvan rakt nedåt, vi har skruvat ner cirka 75 procent på verksamheten. Nu går det lite upp igen, men vi tar inte alls emot försökspersoner här på samma sätt som vi egentligen har kapacitet att göra, säger Johan Lundström.

Johan Lundström Foto: Rebecca Röhlander
Johan Lundström vid SUBIC. Foto: Rebecca Röhlander

Svårt locka försökspersoner

På SUBIC finns bland annat en MR-kamera som mäter hjärnkapacitet. Datainsamling från kameran kräver, förutom själva försökspersonen, flera personer på plats för att sköta utrustningen.

– I och med att vi utför kvantitativ forskning så krävs ett stort antal försökspersoner, bland dessa finns dessutom personer i riskgrupper. Coronapandemin gör att försöksledarna är oroliga att interagera och att försökspersonerna är rädda att delta i studier, eller bara att ta tunnelbanan till universitetet.

MR-kamera Foto: Anna Frykholm
MR-kameran på SUBIC. Foto: Anna Frykholm

Hur löser ni situationen?

– Vi har fortsatt hållit öppet men infört förhållningsregler, alla instrument måste desinficeras mellan varje försöksperson vilket leder till långa ledtider.

Gösta Ekmans laboratorium i Frescati Hage följer man också strikt Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Till en början var laboratoriet helt stängt, men håller nu öppet igen. Ändå är datainsamling en aktivitet som helt har dött. Att genomföra lukttester som man vanligtvis gör i laboratoriet är omöjligt under pandemin då de är fysiska till sin natur – en försöksdeltagare testas av en forskare som fastställer luktfunktionen.

Vid laboratoriet arbetar Stefan Wiens, professor i psykologi, som i sin forskning intresserar sig för uppmärksamhet och medvetande och om vilka processer i hjärnan som samverkar. Han märker av svårigheten att samla in data, en av utmaningarna har varit kravet på att använda skyddsutrustning, något som varit svårt att få tag på.

– Jag avvundas inte de forskare som behöver arbeta fysiskt nära individer i riskgrupper. Det är en verklig utmaning att samla in data utan att riskera någons hälsa, menar Stefan Wiens.

Pandemin kräver nytänk

Även om det finns utmaningar i laboratoriet så ser Stefan Wiens några fördelar med arbetet under pandemin.

Stefan Wiens Foto: Psykologiska institutionen
Stefan Wiens Foto: Psykologiska institutionen

– Jag upplever det delvis enklare att analysera data eller skriva tillsammans när vi är flera forskare som delar skärm istället för att sitta vid en enda dator. Även om det kanske är lite roligare att ses på riktigt så kan det nya sättet att ses via digitala verktyg vara lika om inte mer produktivt.

Tycker dina kollegor som du?

– För vissa kollegor är det viktigt att åka till jobbet som rutin. För mig är det tvärtom, jag kan sitta lite var som helst och jobba med att läsa, analysera data och skriva. Då kan det vara mer effektivt att jobba hemifrån och slippa restiden till kontoret.

Och hur får du in nya data?

– Jag har framförallt arbetat med gamla data, sådan data som har blivit liggande sedan ett par år tillbaka – och det är ju bara bra! Det blir både lite städning, mer eftertanke och fler metaanalyser.

Stefan Wiens beskriver hur han och andra forskare ser över nygamla metoder som att gå över till individstudier och ”klassisk design” där ett fåtal testpersoner ingår istället för flera hundra – en konsekvens av pandemin.

– En svårighet numera när man söker forskningspengar är att lova att genomföra studier med ett visst antal deltagare när det är osäkert om det faktiskt går att leverera.

Hur fungerar kommunikationen med andra forskare?

– Det blir mindre av slumpmässiga möten nu, förut kunde man träffa andra forskare i oväntade sammanhang, vilket är givande. Men det är på ett sätt lägre tröskel nu att kontakta andra forskare, även forskare i andra länder, när det bara är ett Zoom-möte bort. Även handledning av studenter och doktorander har i det stora hela fungerat väldigt bra!

Nya forskningsområden träder fram

Karin Bäckstrand är professor i statsvetenskap och huvudtalare på det digitala evenemanget Covid-19 and it’s impact on environmental research. Där lyfts frågor om hur pandemin påverkar miljöforskningens utförande och innehåll. Karin Bäckstrands egen forskning rör klimatomställningar, och hon berättar om krisen som en möjlig vändpunkt.

– Det är i sig ett enormt forskningsfält huruvida pandemin kan påskynda klimatomställningen. Som forskare ser jag hur beteenden förändras och funderar över om det vi ser nu kan vara en motor för en grön omstart. Det blir ett enormt forskningsområde när vi kommer ut ur pandemin! Hur var det Churchill sa, ”never waste a crisis”. Det vill säga, hur kan vi använda krisen på bästa sätt?

Karin Bäckstrand Foto: Statsvetenskapliga institutionen
Karin Bäckstrand Foto: Statsvetenskapliga institutionen

Och hur påverkas din egen forskning?

– Jag arbetar empiriskt och åker ofta som observatör på klimatmöten. På dessa möten gör vi enkäter och intervjuer, alltså rent fältarbete. Det är helt dött nu – även om det delvis går att ställa om till att göra zoomintervjuer. Däremot blir vissa möten istället slutna forum, det är en direkt konsekvens.

Karin Bäckstrand menar att många av de digitala vetenskapliga konferenserna fungerar bra, även i de fall då ett hundratal personer deltar – bara det finns rätt IT-support. 

– Det blir inte samma som att vara på plats, men jag är imponerad av hur forskarvärlden har ställt om! Jag är fullständigt övertygad om att vi kommer se fortsatta hybridlösningar för konferenser och att förändringarna kommer att bestå.


Källa: Humanvetenskapliga området vid Stockholms universitet